Russell–Einsteinmanifestet, Pugwash och dagens kärnvapenhot

År 2025 markerar ett viktigt jubileum: det är 80 år sedan USA fällde atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, och 70 år sedan Russell–Einsteinmanifestet offentliggjordes. Det manifestet blev startskottet för en global rörelse bland forskare mot kärnvapen, en rörelse som än idag är högst aktuell. Kärnvapen är återigen på dagordningen, och forskare har fortfarande ett ansvar att tala klarspråk om hotet de innebär.

När vetenskapen blev ett vapen

När Hiroshima och Nagasaki ödelades i augusti 1945 såg världen för första gången den fulla konsekvensen av den moderna vetenskapens mörka sida. Atombombernas förödelse innebar inte bara hundratusentals döda utan också långvariga genetiska, ekologiska och psykologiska skador. Fysiker som själva bidragit till vapnens utveckling började ompröva sin roll – inte minst Albert Einstein, vars berömda brev till president Roosevelt 1939 hade varnat för nazisternas kärnvapenambitioner.

En av de mest principiellt drivna vetenskapsmännen var Joseph Rotblat (1908–2005), en polskfödd fysiker som varit delaktig i Manhattanprojektet – det amerikanska kärnvapenprogrammet – men som valde att lämna projektet redan innan kriget var slut. När det stod klart att Nazityskland inte längre var i stånd att utveckla egna kärnvapen, ansåg Rotblat att det saknades moralisk grund för att fortsätta arbetet med bomben. Han blev därmed den ende forskaren som frivilligt lämnade Manhattanprojektet av etiska skäl.

Efter kriget återvände Rotblat till Storbritannien och tog en professur i Liverpool, där han fortsatte sitt arbete inom kärnfysikens medicinska tillämpningar. Men atombombernas förödelse över Japan hade lämnat djupa spår, och Rotblat engagerade sig alltmer i frågor om vetenskapligt ansvar och nedrustning. I samband med ett evenemang på Royal Academy i London, där filosofen Bertrand Russell (Nobelpriset i litteratur, 1950) höll ett föredrag om faran med massförstörelsevapen, inledde Rotblat och Russell ett samarbete som skulle få stor betydelse. Diskussionerna dem emellan kretsade kring den nya teknologins potential att ödelägga mänskligheten – och vetenskapens ansvar i denna utveckling.

När USA 1954 genomförde BRAVO-testet – sin första vätebombsprängning i Bikiniatollen – blev det tydligt för många forskare att utvecklingen var på väg mot något långt mer katastrofalt än vad man tidigare anat. Sprängkraften motsvarade ungefär 15 megaton, vilket gjorde bomben omkring tusen gånger starkare än den som föll över Hiroshima. Radioaktivt nedfall drevs av vindarna ända till Japan, vilket väckte omfattande kritik och oro inom forskarsamhället.

Mot denna bakgrund offentliggjorde Russell och Einstein den 9 juli 1955 ett gemensamt manifest – Russell–Einsteinmanifestet – där de vädjade till världens regeringar att inse den ofattbara fara som kärnvapnen utgjorde. Manifestet var undertecknat av elva framstående forskare, bland dem flera Nobelpristagare i fysik och kemi från olika delar av världen. I dokumentet varnade de för att ett kärnvapenkrig skulle kunna leda till mänsklighetens undergång och uppmanade till samarbete snarare än konfrontation.

Pugwash: Forskning i fredens tjänst

Ett av de mest konkreta resultaten av detta manifest blev att Joseph Rotblat tog initiativet till en internationell konferens där forskare från öst och väst kunde mötas. Den första Pugwashkonferensen hölls 7–10 juli 1957 i Thinkers Lodge i den lilla fiskebyn Pugwash i Nova Scotia, Kanada. Under affärsmannen Cyrus Eatons värdskap samlades forskare, nobelpristagare och diplomater för att diskutera ämnet Appraisal of Dangers from Atomic Weapons. Mötet markerade starten för en organiserad vetenskaplig fredsrörelse som skulle få namnet Pugwash efter platsen för det första mötet.

Pugwashmetoden byggde på en enkel men kraftfull modell: små grupper, konfidentiella samtal, gemensam faktagranskning och fokus på långsiktiga lösningar snarare än snabba vinster. Forskarna analyserade konsekvenserna av kärnvapen, kemiska och biologiska vapen, och arbetade samtidigt med att utveckla alternativ för fredlig användning av kärnteknik, till exempel inom medicin. Forskningen visade tydligt att kärnvapentester orsakade allvarlig radioaktiv förorening i atmosfären, med strontium-90, cesium-137 och plutonium 239 som tydliga spår – även långt efter att testerna upphört.

Pugwashrörelsen blev en viktig pådrivare bakom flera internationella avtal, däribland Partial Test Ban Treaty (1963), Non-Proliferation Treaty (1968) och Comprehensive Test Ban Treaty (1996). Rörelsen spelade även en roll bakom kulisserna under det kalla krigets islossning, till exempel i samband med toppmötet i Reykjavik 1986 där Reagan och Gorbatjov slog fast att ett kärnvapenkrig aldrig kan vinnas – och därför aldrig får utkämpas.

Sverige och Pugwash

Den svenska Pugwashsektionen bildades 1964 av bland andra Nobelpristagaren Hannes Alfvén. Sverige har länge varit en aktiv röst för kärnvapennedrustning, genom personer som Alva Myrdal, Inga Thorsson, Maj-Britt Theorin och Olof Palme. Den svenska sektionen har fortsatt att hålla seminarier och delta i internationella nätverk, även efter Sveriges inträde i NATO.

Nobelpris som bekräftelse – inte slutmål

1995 tilldelades Pugwash och Joseph Rotblat Nobels fredspris. I sitt tacktal påpekade Rotblat att forskarsamhällets roll inte enbart handlar om teknisk kompetens, utan också om moralisk kompass: ”Vi måste odla visionen om en bättre värld – en värld utan krig.” Det var ett kraftfullt erkännande av vetenskapens ansvar inför mänsklighetens framtid.

Pugwashkonferenserna har fortsatt att hållas över hela världen. I juni 2024 valdes den irakiske forskaren och tidigare politiska fången Hussain al-Shahristani till ny ordförande. I sitt installationsanförande betonade han att massförstörelsevapen inte skapar säkerhet, utan tvärtom fördjupar konflikter och förhindrar hållbar utveckling.

Forskare talar ut – igen
Idag ser vi ett nytt uppsving för forskaraktivism. I USA har över 400 fysiker organiserat sig i Physicists Coalition for Nuclear Threat Reduction, en sammanslutning som arbetar med utbildning, opinionsbildning och konkret påverkan av policybeslut. Syftet är att åter engagera vetenskapssamhället i en av vår tids mest akuta frågor: hur vi kan förhindra kärnvapenkrig.

Pugwash står inte ensamt i detta men dess metod är unik. Att mötas i öppen dialog, lyssna, granska fakta och föreslå lösningar bortom prestige och partipolitiska gränser har visat sig vara en fungerande modell, från kalla krigets dagar till dagens osäkra världsläge.

Slutsats: Vetenskap med samvete
Kärnvapenfrågan handlar inte bara om politik och strategi. Den handlar om värderingar, ansvar och framtidstro. Vi forskare måste fortsätta tala klarspråk: det finns inga vinnare i ett kärnvapenkrig. Vår uppgift är att bygga broar – inte murar – mellan teknik och etik, mellan vetenskap och samhälle.

Att minnas 70 år av vetenskaplig kamp för fred är inte bara en historisk reflektion. Det är också en uppmaning till handling, här och nu.

Text: Anton Öhman, doktorand i historia vid Lunds universitet och ledamot i Svenska Pugwash styrelse.